Kyrkans direktiv om tystnadsplikt skapar trygghet i församlingen

Kyrkostyrelsen har uppdaterat sina direktiv för tystnadsplikt bland kyrkligt anställda och förtroendevalda. Publikationen Tid att tala – tid att tiga. Bikthemlighet och tystnadsplikt i kyrkan uppdaterades i första hand på grund av förändringar i lagstiftningen.

Nyutgåvan tar upp frågor om tystnadsplikt som har tagits upp i offentligheten och i församlingsarbetet.

- Publikationen beskriver hur tystnadsplikten förverkligas i kyrkan. Handboken ger bland annat upplysningar om hur kyrkolagen och andra lagar påverkar kyrkans arbete, i synnerhet tystnadsplikt och ansvarsfrågor som gäller anmälnings- och vittnesskyldighet. Publikationen specificerar också gränserna för bikt, privat själavård och övrigt hjälparbete, säger Tero Pulkkinen, utbildningssekreterare för fostran och familjeärenden vid Kyrkostyrelsen.

Tystnadsplikten hindrar inte kyrkan att arbeta för offret

Församlingarna är intresserade av direktiven för tystnadsplikt. Temat är ständigt aktuellt i församlingsarbetet och kräver kontinuerlig uppdatering.

- Tystnadsplikten har aldrig hindrat kyrkan från att arbeta på det sätt som biktens och själavårdens förtrolighet kräver och samtidigt också ägna sig åt att hjälpa offren för eventuella eller redan begångna brott eller missbruk. Kyrkan låter inte bli att använda sina möjligheter att skydda människor, konstaterar Sami Puumala, ranschsekreterare för kyrkans kriminalarbete vid Kyrkostyrelsen.

- Inom bikten och i den privata själavård som kan jämställas med bikt bör man uppmana brottslingen själv att anmäla sig till myndigheterna, även om den absolution han eller hon får är ett uttryck för förlåtelse inför Gud. Upplevelsen av nåd bör leda till sanningsenlighet och gärningar som är de rätta. Den person som har blivit utsatt för missbruk eller blivit ett offer kan man hjälpa utan att bryta bikthemligheten, eftersom skyldigheten att skydda offret ingår i bikthemligheten. Skyddsmöjligheten har i många speciallagar förbättrats ytterligare och det ger också församlingen som myndighet möjlighet att hjälpa, fortsätter Puumala.

Den första versionen av direktiven gavs ut år 2002.