Nyheter

Den blivande biskopen tror på utveckling och samarbete

Publicerad: 06.08.2019

"Vi måste acceptera att vi lever i en tid av förändring"

Inom kort lämnar kyrkoherde Bo-Göran Åstrand Jakobstads församling för att installera sig i biskopsgården i Borgå. 29.9 vigs han till biskop i Borgå stift. Det är med blandade känslor han flyttar från Jakobstad.

- Visst ser jag det som en stor möjlighet att få pröva på ett nytt och intressant jobb i min ålder. Andra dagar, när min fru Karin och jag hållit på och packat, har vi funderat – vad håller vi riktigt på med? Vi trivs ju så otroligt bra här, både med människorna, församlingen och staden. Här har vi bott länge och här har barnen växt upp. Så det är dubbelbottnat, säger Bo-Göran Åstrand.

Från att ha varit ledare i en relativt liten församling blir du nu ledare för ett helt stift. Vad blir den största skillnaden?

- Det nya jobbet kommer att vara mer administrativt, säger Åstrand. Att lämna jobbet som fältare, det vill säga att arbeta ute på fältet bland församlingsmedlemmarna, kommer nog att bli en stor förändring. Det är något jag har stortrivts med.
- I arbetet som biskop kommer jag i stället att möta dom som själva skall bli fältare. Unga nya präster men också de som har sadlat om och bytt yrke på äldre dar för att bli präst, diakonarbetare, ungdomsledare och så vidare. Jag ser fram emot att träffa dem, höra vilka tankar de har. Min uppgift kommer att vara att sporra dem, ge dem vägkost och framför allt möjlighet till relevant fortbildning.

Att vara biskop innebär att vara den andliga vägvisaren för dem som själva jobbar som präster. Ett slags bollplank. På frågan vilka hans styrkor är, som kommer att göra honom till en bra biskop, svarar han:
- Jag tror på teamarbete, vill ha alla med och jag lyssnar tills alla har fått säga sin åsikt. Först efter det fattar jag beslut om vilken riktning vi ska gå.

"Jag brukar säga att vill man gå snabbt
ska man nog gå själv – vill man komma
ända fram ska man gå tillsammans."
Bo-Göran Åstrand

Har du några svagheter?

- Jo, säkert. Andra sidan av myntet med att lyssna till alla, fråga och diskutera, är att det tar tid. Beslutsfattandet blir därför långsammare än vad någon kanske önskar. Och jag är väl lite av en tidsoptimist, både hemma och på jobbet. Tror att tiden alltid räcker till. Men trots att dialog tar tid så kommer jag att fortsätta att jobba på det sättet. Det är viktigt att känna att jag har folket med mig när vi gör saker – tillsammans.

Åstrand är uppvuxen i Purmo som den äldsta i en barnaskara på sju. Föräldrarna hade en stor grisfarm och under Bo-Görans uppväxt gick funderingarna i familjen om vem som skulle ta över grisfarmen efter föräldrarna.

- Jag blev så ledsen och tyckte så synd om grisarna när dom hämtades till slakt. Jag hörde en gång när min pappa sa; "Nån grisbonde blir det nog inte av den pojken". Det blev jag inte heller, jag är alltför djurkär, skrattar Åstrand.

Det var alltså ingen slump att Bo-Göran Åstrand var en av initiativtagarna till VOFF-gudstjänsten, en friluftsgudstjänst, där deltagarna kan ta med sig hunden.

- Jag, sjukhusprästen Catharina Englund och församlingsrådsmedlemmen Cecilia Åminne träffades på en hundpromenad och kom på idén att testa med hundgudstjänst. Det hade prövats tidigare på några andra ställen, och som hundägare och djurvänner tyckte vi att det var en fin idé.
- I sommar hade vi VOFF-gudstjänst för andra gången. Mycket folk och många hundar samlades utanför Församlingscentret i det fina vädret.
- Det är mycket vi kan lära oss av hundarna, inte minst villkorslöshet och att leva i nuet, säger Åstrand.

Tidigt fick han sin gudstro genom sin farmor, som han också fick sin andliga uppfostran av. Hon lärde honom att Gud håller i alla väder. Av henne fick han också lära sig att man inte skall göra skillnad på folk. Redan som ung visste han att han ville bli präst.

- Fröet såddes nog redan när jag var en liten pojke, berättar Åstrand. När vår präst Bo-Jarl Klingenberg kom hem till oss i samband med dop eller när vi hade sorg i familjen, kände jag hur det blev en så bra stämning i hemmet i och med hans närvaro. Hur fint det var att vi kunde ringa honom och be honom komma till vårt hem när vi behövde honom. Det blev jag inspirerad av och känslan växte med tiden och blev ett kall. Jag har aldrig ångrat att jag blev präst. Skulle jag få möjlighet att välja på nytt skulle jag välja samma sak.

"Att stiga fram och säga att
jag aldrig tvivlat – nej, det
skulle jag inte kunna göra."
Bo-Göran Åstrand

- Trons andra sida är tvivlet, säger Åstrand. När jag mött människor i en jätte svår situation, till exempel när någon ung människa har gått bort eller det har varit stort lidande i någon familj, har jag kunnat tänka; "Gud, var är Du i allt detta? Finns Du, Gud?". Samtidigt upplever jag också att i dessa lägen har det varit en stor tröst att bara få tänka; "Gud, det här är ändå i Dina händer". Där upplever jag att Gud också håller för tvivlet.
-Jag har lärt mig att Gud inte är beroende av min tro, om den är stark eller svag. Han finns där oberoende och mitt liv får vila tryggt i Hans händer.

Vem har du som förebild?

- På den kyrkliga sidan ser jag mycket upp till John Vikström. Som ung präst fäste jag mig tidigt vid honom – böckerna han skrev och uttalandena han gjorde. Han kommunicerade hela tiden med nutiden men lyfte också fram kyrkans budskap väldigt tydligt. Han kombinerade bibelns budskap med nutiden på ett genuint och fint sätt.


- På den samhälleliga sidan tänker jag på Martin Luther King som vågade ställa sig upp och ta tydlig ställning för dem, som i det samhället var i underläge. Jag tänker att kyrkans ställning idag också är att våga tala för dem, som upplever att de på ett eller annat sätt är i minoritet eller underläge, och göra deras röst hörd.

Hur ser den evangelisk-lutherska kyrkan ut om 20 år?

- Annorlunda. 1975 hade den evangelisk-lutherska kyrkan ca 11.000 anställda och en kyrkotillhörighet på ungefär 90%. Idag har den ungefär 20.000 anställda och vi har en kyrkotillhörighet på ungefär 70%. Med den här utvecklingen säger det sig självt att på sikt går det inte att ha en såhär stor kostym som vi har idag.
- Om 20 år har vi förhopp-ningsvis många medlemmar och anställda kvar, men jag tror att antalet frivilligt engagerade är betydligt större. Här gäller det för de anställda att hitta den nivå där man kan samverka med de frivilliga så att de känner att de faktiskt är välkomna och får ge. Idag vill de frivilliga ha meningsfulla uppgifter, inte enbart koka kaffe på kvällsmöten. Det här är en utmaning för oss anställda; att ta emot dem, integrera och inspirera dem.

Vad kan kyrkan göra för att hålla kvar sina medlemmar?

- Det är nog redan från unga år det skall grundläggas, att göra ett bra konfirmandarbete, tror Åstrand. Man skall komma ihåg att det skall vara på ungdomarnas villkor. De ska få fråga, umgås, diskutera och få göra det på ett naturligt sätt. Ungdomarna ska få känna att de inte bara tar emot utan också har något att ge och att de känner sig välkomna. Gör man det på ett bra sätt kan man få ungdomarna att engagera sig inom församlingen, till exempel genom att komma med som hjälpledare. Att hålla dem kvar när de åker iväg för att studera, är den stora utmaningen.
- Vi möter många av de unga när de själva bildat familj – i dopsammanhang och när de kommer med sina barn till dagklubben och eftisverksamheten. Då gäller det för församlingen att ha en sådan verksamhet som betyder någonting för dessa unga familjer, säger Åstrand.

"Det är viktigt att alla får känna
sig delaktiga och välkomna, lika värda."
Bo-Göran Åstrand

- Det är också viktigt att prata på ett sätt som alla förstår. Att kunna hitta nya infallsvinklar än bara det traditionella. Som till exempel VOFF-gudstjänsten, där besökarna kan ta med sig hunden på gudstjänst. För många är det ett lättare sätt att närma sig församlingen än genom att gå till den traditionella söndagsgudstjänsten i kyrkan. Slutar man att utvecklas och förlitar sig på att allt är bra som det är, då börjar det gå bakåt. Vi måste acceptera att vi lever i en tid av förändring.

Idag ärdet ingen självklarhet att föräldrar döper sina barn eller att par gifter sig i kyrkan. Namngivningsfester har blivit populära bland många unga och den borgerliga vigseln väljs före kyrkbröllop.
- Vill folk göra det här, så är det inte kyrkans sak att fördöma, menar Åstrand.
- Vår uppgift är i stället att eftersträva att göra dopen och vigslarna så bra och så personliga som möjligt. För oss präster får det här inte bli rutin utan vi måste satsa på att träffa föräldrarna och paren, vara lyhörda för vad de tänker och vill ha.
- Även om jag har jobbat länge, så ser jag det fortfarande som en förmån att få dela en så viktig stund av livet tillsammans med de här medlemmarna. Därför ska vi göra det så bra som möjligt – varje gång.

Om du mötte Jesus öga mot öga och fick ställa honom en enda fråga – vad skulle du vilja ha svar på?

- Jesus möter jag naturligtvis i bönen dagligen. Jag skulle inte behöva fråga hur stor Guds kärlek är, för det visar han så tydligt att alla ryms in i den kärleken. Vi vet också att Gud inte gör skillnad på folk utan alla är lika mycket värda.
- Skulle jag få möta Honom ansikte mot ansikte så skulle jag nog fråga hur hela universum hänger ihop. Hur tänkte Gud när allt det här utvecklades under en lång period? Sen skulle jag gärna höra hans råd hur vi, som människor, skulle bli bättre på att ta hand om varandra. Vad kan jag, vad kan vi, vad kan kyrkan och samhället göra för att lindra lidandet som finns i världen.

 

Tre saker du kanske inte visste om Bo-Göran Åstrand

• Jag tror inte det är så många som vet om att jag är modelljärnvägsbyggare. Vi har en modelljärnväg som är totalt ca 28 meter lång. Hade jag inte kunnat bli präst hade jag säkert blivit lokförare.

• Jag är fascinerad av färger och färgkombinationer. Jag kan nästan alla färgkoder utantill i Thorvald Lindqvists traditionskulörer-färgkarta.

• Förutom våra två labradorer, Ebba 13 år och Doris 1,5 år, har vi också en grå katt. Jag har alltid gillat katter.

Text och foto: Lisen Forsgård