Jesus hjälper i nöden

Jesus hjälper i nöden

Bibeln är en glädjens bok, men samtidigt berättas det om all slags nöd. Jobs bok är en sådan bok; där behandlas lidandets problem. Bibeln är full av lidande. Messias, Jesus, kallas för Herrens lidande tjänare. En av de största profeterna, Jeremia, kallas för lidandesprofeten.
En stor del av människors energi går ut på att vi ska undvika lidandet, skjuta det ifrån oss eller framför oss. Tänk på sjukvård. På att vi skaffar oss mat för att slippa svälta. Vi vill ha gemenskap, vi vill inte vara ensamma. Övergivenhet är för oss ett slags lidande.

Job klagade inför Gud
Ibland sägs det om vissa människor, att de aldrig eller sällan klagade. Det är beundransvärt. Men Job, som levde kanske för 4000 år sedan, hör inte till dem. Han hade orsak. Enligt Gud själv var han en av de mest rättfärdiga i Gamla testamentet, vid sidan om Noak och Daniel. Så säger nämligen profeten Hesekiel i sin bok, kapitel 14.
Han hade verkligen orsak att klaga. Han blev sjuk, fråntogs all sin egendom  inom en vecka, förutom sina barn. Och när tröstare kommer börjar de anklaga honom, istället för att visa sympati och medkänsla. De börjar försvara Gud. De tänker så här: Eftersom Job utsätts för så mycken nöd, måste han ha syndat. Han borde omvända sig så blir nog allt bra igen.
Ni vet: Människor gör på samma sätt idag. När vi blir sjuka eller något annat, frågar vi: Vad har jag gjort för ont, som drabbas av allt detta?
Job både försvarar sig och klagar inför Gud. Han inser nog att hans lidande har med Gud att göra. Men han förstår inte varför.
De första kapitlen är nämligen fördolda för honom, men inte för oss. Satan har fått tillåtelse att plåga Job. Att ta av honom rikedom, i form av djur och hus, många söner och döttrar. Satan menade att då skulle Job nog sluta tjäna Gud. Hur är det med oss? Är nöden något som får oss sluta tro på Gud? Eller?
 
Också vi får klaga inför Gud
Åtminstone kan vi konstatera att inför Gud får vi nog klaga i våra böner.
Bön innebär att få komma till Gud, samtala med honom och säga som det är. Det är inte meningen att vi ska låtsas inför Gud, vara tacksamma och glada, om vi inte är det.
Så är det också med barns förhållande till sina föräldrar. Visst ser föräldrarna när barnen är ledsna. Och vad är då bättre än att de kommer med sina problem till föräldrarna.
Så vill Gud också att vi ska komma till honom i vår nöd. Jesus själv när han led ropade: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"
Läs Psalm 22 så ser du Jesus, Messias bön och klagan på korset.

Livet är inte rättvist...
En orsak till vår klagan är att vi människor ibland tycker att vi får mycket nöd att bära. Ibland ser vi snett på varandra och avundas andra. Vi tycker att de har det bättre än vi, de har ingen nöd.
Och det är ju onekligen så, att nöden ibland klappar på dörrarna lite hur som helst. Och vissa får mera besök av nöden.
Job klagade därför att han fick mer än andra. Oförskyllt. Han hade inget gjort som skulle vara en orsak till att han måste drabbas av så många prövningar och motgångar. Han klagade på Gud, men han tog inte avstånd från Gud. Han förstod sig inte på Gud.
“Livet är inte rättvist, nej, men det svåra är att tro att Gud är god ändå.”

Frestelsen att ge upp
Men nu kommer vi till det som är något av det viktigaste jag vill lyfta fram. Det sägs av Paulus:
“Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa.”
I prövningar blir vi lätt modlösa. Så blev Job, så blev lärjungarna, när de kämpade med båten på Gennesarets sjö. Så blev också Timoteus i kampen för att vara en Herrens tjänare och herde, ja kanske biskop.
Den Onde vill få oss så modlösa att vi ger upp Gud och allting och lämnar honom.
Vi tänker ibland: Vad är det för vits att tjäna Gud, vara en kristen, om vi får lida mera än vad andra människor får göra? Om livet går ut på att minimera lidandet, och en kristen ibland lider mer än ogudaktiga, vad nytta har vi att att tro på Gud då? Andra sover söndagmorgon, vi går till kyrkan. Andra har roligt, och vi kristna har det tråkigt. Så tänker man ibland i unga år som kristen.

"Min förlossare lever!"
Efter att Job både lyssnat på sina dåliga tröstare, själv klagat och anklagat Gud, så talar Gud till honom.
Nu får vi svar på lidandets problem, kanske?. Kanske berättar Gud för Job om avtalet han gjort med Åklagaren? Kanske får Job höra hur han klarat sig i prövningen? 
Nej. Inte alls.
Job var uthållig i lidandet. Han övergav inte Gud, så till vida klarade han provet. Han hade sagt när prövningarna började: “Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn.”
Lite senare när han försvarar sig inför sina dåliga tröstare, efter att ha klagat på Gud, säger han de trosstarka orden: "Jag vet att min förlossare lever och att han till slut skall stå fram över stoftet.” 
Men han fick inget svar på lidandets problem, och inte vi heller. Det vi behöver i vår nöd är inte svar på lidandets gåta. Utan vi behöver få möta honom som är rik på kärlek och barmhärtighet. Och det fick Job!
Gud talar till honom. I hans svar till Job (du kan läsa om det från kapItel 38 och framåt) får Job lära sig att Gud är Gud, vis, allsmäktig. Job får lära sig att han själv är en liten människa. Gud har allt i sina händer, universum men också Job.
Och det räckte för Job. Han blev nöjd med Guds svar.
Slutet av Jobs liv blev välsignelse. Det är inte säkert att det alltid blir så för oss till det yttre. Men det viktiga är att vi är uthålliga i lidandet och håller fast vid Gud.

Vi har inte sett slutet
Jakob säger om Job: "Ni har hört om Jobs uthållighet, och sett hur Herren till slut handlade med honom. Herren är rik på kärlek och barmhärtighet.”
Gud är Gud. Han är skaparen, han är vis. Och vi är av stoft. Vi är små människor.
Såsom Jesus kom till lärjungarna i deras nöd i båten och de kände inte igen homom, så kommer Gud till oss i vår nöd. Vi är inte ensamma. Gud handlar gåtfullt, underligt med oss. Han döljer sitt ansikte. Han handlar med oss som om han inte brydde sig om oss.
Vi har inte sett slutet. Vi är mitt i livet, ibland mitt i nöden. Men vi har inte sett himlen. Den hägrar framför oss. Låt oss vara uthålliga i vår tro på Gud!

 

Jan Nygård predikade fjärde söndagen efter Trettondagen 30.1.2011
i sockenkyrkan och stadskyrkan.

Texter: 
Psalt 107:1-2, 23-31
Job 38:1-4, 8-11, 16-18
2 Tim 1:7-10
Matt 14:22-33 

Vill du skicka respons till predikanten? Adressen är jan.nygard (at) evl.fi