(O)duglig 

Känslan att inte duga, inte räcka till, är knappast obekant för någon. Kampen om platserna i tillvaron är hård. Hur vi hanterar känslan är olika. Vi kan låta den prägla oss så att vi ger upp på alla plan – jag duger ju ändå inte till något. 
Eller vi kastar oss in i kampen, sneglande på de medtävlande och påpiskade av tidens allt mera krävande hejarklackar: Bättre kan du! Lite till! Snabbare, duktigare, smartare, vackrare… Allt för att duga.

Jesus vänder upp och ner på vårt sätt att tänka och handla. Det är inte vi som ska göra oss dugliga. Det 
gjorde han när han gick in under det som kan ses som det största misslyckandet – att dö på ett kors, hånad, 
slagen och spottad på. 
Guds kärlek kunde inte uthärda att en enda människa skulle gå förlorad p.g.a. syndafallets skada. Genom Jesu blod blir skadan helad och vårt oerhörda värde återupprättat inför Gud och andra människor. Vi duger!

När vi vilar i den nåden kan vi frimodigt tjäna Gud och varandra med de unika gåvor han gett var och en av oss.

Åsa Tylli
barnledare
Karleby svenska församling
asa.tylli@evl.fi

Luk. 17:7-10

Herren Jesus sade:
”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”