Tacksamhet

Idag är vi samlade i tacksamhetens tecken! Vi gläds över det som har hänt här i kyrkan. Kyrkan skulle ha mycket att berätta. Den har stått här och betjänat Guds ord sedan 1460-talet. Under de senaste hundra åren är det bara två gånger som grundligare renoveringar har skett 1932-34 och 1954-55. Nu är ytterligare hinder för att delta i gudstjänsten undanstökade i.o.m. Att vi fått en inva-toalett i kyrksalen och tillgängligeten gjorts bättre.

Också denhär renoveringen skall betjäna församlingen - det är själva grundidén - att församlingen skall kunna samlas för att lyssna till Guds ord. Guds ord är nämligen kraftfullt och verksamt. Någonting händer i oss då vi lyssnar till Guds ord.

Det fick också de spetälska i dagens text uppleva. Jesus vandrar ner den vanliga vägen - han tar inte omvägen västerut runt Samarien utan går den kortare vägen i öster. Han är redan på väg mot Jerusalem och uppfyllelsen av hans uppgift. Det är då denhär gruppen av människor möter honom. En blandad grupp med judar och åtminstone en samarier. De håller ihop av en orsak - de delar ödet som sjuka i spetälska. Det håller gruppen samman.

Ryktet om Jesus har nått dem - de har hört om hans under och hoppet har väckts i dem - tänk om det finns en väg tillbaka - en alldeles ny väg tillbaka till byagemenskapen, nån som öppnar vägen tillbaka till templet och synagogan. De är väl medvetna om sin skyldighet att inte gå närmare än det bestämda antalet alnar - på grund av smittorisken är de utlämnade till att inte närma sig andra människor.

Deras bön är innerlig: ”Jesus mästare, förbarma dig över oss!”. Men ingenting händer. Jesus bara uppmanar dem att gå till prästen. För judarna i gruppen är det just prästen som har konstaterat deras sjukdom, som har skickat ut dem ur gemenskapen, som har tvingat dem till den utstöttes liv, långt ifrån andra människor.

Steget att gå till prästen är säkert långt, men vad annat kan dehär personerna göra. De vänder om och går till prästen. Hoppet och tron bär dem den stunden. Tänk om!

På vägen sker sen undret med dem - de märker hur deras sår växer igen, hur huden får en ny lyster, hur det gamla och sjuka ger rum för något nytt. Det är ju rent fantastiskt - Gud gör ett under genom sin son.

Senaste helg fick vi ett nästan lika starkt vittnesbörd av Jacob Marineni från Indien. Han berättade om hur han som 8 åring låg på dödsbädden. Läkarna hade bara gett honom några dagars livsprognos. Han hade långt framskriden Leukemi. Då korsades hans väg av ett par amerikaner som bad för honom och hans familj torts att de var hinduer. Och det märkliga händer - han blir frisk från sin leukemi. Lever idag och 41 år senare driver han en blomstrande verksamhet med skola, barnhem och brunsborrningsprojekt mm.

Gud är en gud som gör under ännu idag. Också idag är Jesu ord kraftfullt och verksamt. Också idag händer det saker i oss när vi samlas för att lyssna till Guds ord, när vi kommer och får del av hans heliga sakrament

En av dem vände tillbaka när han såg att han blivit frisk. Det var en samarier. Han hade inte nåt att göra till prästen. Prästerna såg ned på dem, ville inte ha något att göra med dem. De blir alla helade - men det är bara en som vänder tillbaka.
Kanske är det ganska lätt för oss att känna igen oss i situationen - vi ber nog när nåt svårt händer, när vi är i nöd - vi ropar nog som mannen och hans kompisar ”Jesus förbarma dej över oss”. Men likt de 9 har vi nog svårt för att tacka, det händer så lätt att vi glömmer att tacka och vara tacksamma. Små irritationsmoment och problem har nog lätt för att färga av sig på vår vardag och våra liv. Men ack hur svårt är det inte att leva i tacksamhet.

Det finns en välsignelse i tacksamheten. Ofta ges det goda rådet att börja sina böner med tacksägelse. Att ur sitt liv vaska fram det man kan vara tacksam för och först sedan komma till behoven och problemen. Kanske kan dethär gamla rådet hjälpa också oss att leva i tacksamhet.
Hur får jag då syn på vad jag ska vara tacksam för. Jämförelse med andra är sällan bra och är nog inte att rekommendera när vi övar oss på tacksamhet heller.

Denhär mannen - samariern - kommer tillbaka till Jesus. Han prisar Gud me hög röst. Han vet varifrån hjälpen har kommit, han stirrar sig inte ens blind på Jesus som får vara undrets mellanhand utan han förstår att tacka Gud som har sänt honom.
”Stig upp och gå. Din tro har frälst dej.” Så säger folkbibeln - dethär verbet kan betyda hjälpa, rädda och frälsa.
Men här skulle det nog vara korrekt med frälsa. Syftet med allt det som Jesus gjorde var ju att skapa gemenskap. Människor emellan och gemenskap med Gud. Det är det Han gör här - han återuppbygger den gemenskap som dehär spetälska trodde var raserad. De får vända tillbaka till sin familj, släkt och vänner. Men ytterst ville Jesus gemenskap med Gud. Det får åtminstone denhär mannen erfara - gå din tro har frälst dig.
Jesus budskap är i första hand ett budskap om frälsning - om evigt liv. Hans loften om helande och nytt liv har med sig bibelns redan nu och ännu inte. Det var ännu inte till evigt liv som Jesus helade dessa spetälska. De kunde bli sjuka på nytt, de skulle dö en vacker dag. Deras helande är som NT uttrycker det ett styckverk, något sporadiskt som inte skulle bära hela vägen.

Men Jesus frälsning bär till evigt liv.

Veckans evangelietext

Lukas 17:11-19

Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena.
   En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”