Uppstått 

Så är vi då redan där – vårvintern har gått och vi står inför påskens glada budskap, förvånade över hur snabbt tiden går. 
Långfredagens budskap om den lidande kungen och vägen till det lidandet kastar sin skugga över stilla veckan. Vi lever i en värld där lidandet är närvarande på så många sätt. 

Men mer än så kommer vi till själva kristendomens kärna i påskdagens fröjdefulla utrop: ”Han är inte här, han har uppstått.” Segern är vunnen, till och med döden är besegrad och vägen till det eviga livet är öppen i Jesus Kristus. 
Vi gör våra tafatta försök att leva gott och rätt – ändå kan vi inte lägga något till det som Kristus har gjort för oss. Då han dog på korset tog Han våra fel och brister på sig, då Han uppstod vann han segern för oss en och var.

Samma kraft som var verksam i graven, som gjorde att döden inte kunde hålla vår mästare i sitt våld, är 
verksam ännu idag. Kristus är vår kraftkälla, vår källa till nåd och vårt hopp. 
Med den predikan som den tomma graven är för oss ges oss budskapet om att döden inte är slutet utan början på något nytt. Ljuset från påskmorgonens tomma grav lyser in i vår 
mörka värld med hopp och glädje, frid och seger som övergår allt förnuft. I det ljuset får vi vandra vidare – till-
sammans med den uppståndne. 


Per Stenberg
kyrkoherde
Karleby svenska församling
per.stenberg@evl.fi

Påskdagen 17.4
Luk. 24:1-12

Dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.